En helt vanlig tisdag
Fast egentligen är det en väldigt ambitiös tisdag jämfört med hur det brukar vara. Jag har nämligen lagt mig till med (o)vanan att vara uppe sent, till ungefär tre på natten och sova bort hela förmiddagen. Jag upptäckte det att jag skriver väldigt bra mellan typ tolv och halv tre på natten... Många sidor text i min uppsats har producerats då. Men i och med att jag hoppas på att få jobb på torsdag och fredag så var det nog dags att vända tillbaks dygnet nu. Alltså väcktes jag av maken när han kom hem från jobbet klockan sju imorse. Frukost till julkalendern och sen var det dags. Jag har läst, tvättat tre maskiner tvätt, gjort iordning disken, promenerat och hämtat mitt nya körkort med namnet Karlsson på (det är coolt!) och så har jag skrivit lite.
Nu sitter jag vid datorn och två stycken med text har kommit fram via tangentbordet. Men det är lite segt nu. Jag ska väva ihop allting och det känns lite knepigt för tillfället. Men det lossnar väl. Det är så att jag tänker hela tiden på den här jäkla uppsatsen känns det som och nu börjar jag få lite ångest över att allt är kasst. Att min handledare kommer att såga allt på nästa möte om en vecka. Och då tror jag att jag dör lite... För det här känns så mäktigt. Och då är det som att det blir lite övermäktigt att försöka skriva... Som att själva grejen med att faktiskt skriva sin C-uppsats, att avsluta sin utbildning gör att det blir tungt. Lite som att cykla i en brant uppförsbacke. Så känns det nu när jag kommit in i min diskussionsdel...
Men K läste min inledning igår och han tyckte att den lät smart. Och då är den bara ett utkast... Så jag hoppas att det kommer gå vägen det här. Men just nu är det mer nervöst än positivt och kreativt.
Så nu ska jag hänga tvätt och sedan bita tag i mitt dokument igen.
Nu sitter jag vid datorn och två stycken med text har kommit fram via tangentbordet. Men det är lite segt nu. Jag ska väva ihop allting och det känns lite knepigt för tillfället. Men det lossnar väl. Det är så att jag tänker hela tiden på den här jäkla uppsatsen känns det som och nu börjar jag få lite ångest över att allt är kasst. Att min handledare kommer att såga allt på nästa möte om en vecka. Och då tror jag att jag dör lite... För det här känns så mäktigt. Och då är det som att det blir lite övermäktigt att försöka skriva... Som att själva grejen med att faktiskt skriva sin C-uppsats, att avsluta sin utbildning gör att det blir tungt. Lite som att cykla i en brant uppförsbacke. Så känns det nu när jag kommit in i min diskussionsdel...
Men K läste min inledning igår och han tyckte att den lät smart. Och då är den bara ett utkast... Så jag hoppas att det kommer gå vägen det här. Men just nu är det mer nervöst än positivt och kreativt.
Så nu ska jag hänga tvätt och sedan bita tag i mitt dokument igen.
En helt vanlig tisdag
