Linda och Kristian

Det är nog dags att ta en liten paus och skriva ett litet inlägg här. Vad jag tar en paus i? Jo mitt läsande av Educating the Other, Gender, Power and Schooling av Paechter, Carrie F. vilken jag ska ha läst utdrag ur till på onsdag då vi har litteratusseminarium. Men faktum är att jag bara blir irriterad. Visst, jag köper det här med historiskt sätt så har kvinnor haft lägre status än män (inom vissa områden) men ibland blir jag bara så trött på allt om genus vi har i skolan. Allt går att koppla till en viss sanning baserat på vilka argument man väljer och vilket synsätt man väljer. Du kan alltid vinkla "sanningen" det ena eller det andra hållet. Men varför ska vi sluta vara kvinnor och män och bli något som är likadant? Om vi skall verka för ett samhälle där individualiteten uppmuntras men ändå inordna oss i att tänka att kvinnor (flickor) är underordnade männen (pojkarna) och att vi ska motverka detta och att alla vara likadana, är inte detta en paradox? Jag ser verkligen inte vari problemet ligger i fråga om att vi är två olika kön, vi har olika förutsättningar och vi har olika tankesätt eller synsätt. Varför kan man inte se detta som en tillgång där vi alla kompletterar varandra och samarbetar istället? För det är lite som att man alltid ska kunna allting, inte bara i fråga om att kvinnor ska kunna det män kan utan jag skall även kunna det som mina vänner kan. Men man kankse ska inse att alla kan inte allting och att det är därför det är bra att vi alla är olika och kompletterar varandra?

Detta resonemang är såklart bara mina tankar och funderingar efter ett par timmars läsande av kurslitteraturen. Jag funderar mest på att om man uppmärksammar och ser skillnader och orättvisor i allt så blir det tillslut "sanning", och som blivande pedagog, skall jag inte motverka denna inpräntning av osanna sanningar i de barn och elever jag kommer ha inflytande på?